Ögats anatomi

Ljus träffar ögat i hornhinnan, som är den glasklara delen framför iris längst fram på ögat.

När ljuset träffar hornhinnan bryts det och ändrar riktning. Ljuset träffar sedan linsen inne i ögat och bryts även här lite grann för att sedan gå vidare och träffa gula fläcken som är en del av näthinnan. Linsen justerar alltså ljusets väg genom ögat mot näthinnan.

I näthinnan förvandlas ljusenergi till elektriska impulser som tas vidare genom synnerven (nervus opticus) och till hjärnan, där en bildupplevelse uppstår.

Hornhinna
Hornhinnan är glasklar och utgör ögats yttre kontakt med luften. Det mesta av ögats brytkraft ligger i hornhinnan (ca +43 dioptrier). Även små förändringar på hornhinnans yta har en stor påverkan på ögats ljusbrytande förmåga.

Lins
Linsen är normalt en genomskinlig och klar struktur placerad precis bakom pupillen. Linsen har en justerande effekt på ljusbrytningen. Genom att linsen kan ändra form tack vare ackommodations-musklerna så kan ögat fokusera på olika föremål belägna på olika avstånd och ändå få en klar bild. Detta sker automatiskt via fokuseringsreflexer. Man skulle kunna säga att ögat har ett inbyggt ”autofokussystem” precis som kameran.

Iris
Regnbågshinnan är den del av ögat som bestämmer ögats färg. Man brukar indela ögonfärgen i blå, grön och brunfärgade ögon, men kombinationer förekommer också. Musklerna i regnbågshinnan har betydelse för pupillstorleken. Pupillen är hålet i mitten. Vid starkt ljus så blir pupillen liten. När det är mörkt blir pupillen större. Detta sker helt automatiskt genom den sk. pupillreflexen. Man skulle kunna säga att ögat har kamerans motsvarighet till ”autobländare”.

Senhinna
Senhinnan (sclera) är den yttersta av de hinnor som omger ögat. Den består av fast, vitglänsande bindväv och har till uppgift att skydda ögat och ge stadga så att det kan behålla sin form. Den främre delen av senhinnan är det man kallar ögonvitan. Senhinnan övergår längst fram i hornhinnan.

Glaskropp
Detta är en klar genomskinlig gele som fyller ut ögat inuti. Ibland kan det finnas små grumlingar som flyter omkring i glaskroppen och upplevs som ”rörliga flugor” i synfältet. Detta är ett normalt, naturligt fenomen som är något mer frekvent förekommande hos närsynta personer.

Näthinna
Näthinnan sitter längst bak i ögat och fungerar som filmen i en kamera. Bilden som registreras på näthinnan skickas sedan vidare genom synnerven in till hjärnans syncentrum. Näthinnan består av synceller som överför ljus till kemiska och sedan elektriska signaler som kan tolkas av hjärnan. De synceller som tar emot ljuset kallas ljusreceptorer och finns i två varianter: stavar och tappar. Tapparna använder vi för att se färger i dagsljus med och stavarna används i mörker.

Synnerv
Synnerven som på fackspråk kallas ”nervus opticus” förmedlar nervimpulser från gula fläcken och näthinnan vidare in till hjärnan och synbarken i hjärnan. Där omtolkas nervimpulserna och en bild uppstår.

Strålkropp
Strålkroppen innehåller de muskler som gör att vi kan ackommodera. Här sitter också de tråder som håller linsen på plats. När strålkroppens muskel spänns slackar trådarna och linsen kan dra ihop sig och bli tjockare, så att man ser skarpt på nära håll. När muskeln sedan slappnar av spänns trådarna så att linsen blir plattare och man kan se skarpt på långt håll.